Sexism och kvinnliga karaktärer (eller “Men jag är en kvinna, någon gång ibland så vill jag också se maffig och cool ut även om jag har bröst, kan inte jag få det då?”

Det var längesedan jag läste denna debattartikel nu, men jag tycker fortfarande den är ett bra inlägg i en aktuell diskussion: Sexism i dagens spelkultur, samt en brist på spelbara kvinnliga karaktärer i våra spel.

 

Missförstå mig rätt. Det finns fantastiska kvinnliga karaktärer. Se bara på Ellie (som vi fick ett eller två kapitel att spela som i Last of Us och nu även också ett helt eget extra äventyr utvecklat för henne…med en TILL cool kvinnlig karaktär vid sin sida, no less!), nya Lara Croft och Chell (det är min go-to karaktär i spel för att visa att det inte är så jävla svårt att ha en kvinnlig badass i sina spel; hon säger inte ett ord men är ändå mer välutvecklad som karaktär än många kvinnliga som får halva spelet på sig att uttrycka sig). Jag vill även göra en helomvändning och slå ett slag för Bayonetta i detta. Jag har gett henne mycket skit på grund av character design och hur hon är mer av ett hopplock av fetish-foder än en riktig karaktär. Men efter att ha sett igenom en walkthrough av spelet så har jag kommit till att inse att hon faktiskt är jävligt cool (hon vann över mig med repliken “How do the Americans say it? Oh yes. Put a cap in yo’ ass.”) och att storyn hon får är fokuserad på henne, snarare än hennes relation till en man. Anledningen till min helomvändning är för att jag inte längre vill slå ner på karaktärer som utformas sexigt, om de samtidigt får ha en personlighet och en bra story; det är inget fel med att vara sexig eller uttrycka sin sexualitet och mer är det inte med det.

 

Med detta sagt så vill jag även framhäva att jag gärna vill se att vi får ett bredare spann av utseenden på våra karaktärer. Helst vill jag se att vi går ifrån tanken att varje kvinnlig karaktär vi snubblar över i mainstream releaser är attraktiva bombnedslag. Kan vi inte få en kvinnlig huvudkaraktär som är lite FUL, men som ändå kan få göra sin grej? Om vi tittar på spelet GTA5 så innehåller det ett par manliga karaktärer som är…well, de kommer ju inte direkt att lanseras som Årets Ungkarl, om vi säger så. Kan vi inte få ett spel som handlar om en medelålders kvinna som bestämmer sig för, jag vet inte, infiltrera eller förgöra något gangstergäng som mördade hennes son? Gör henne till en föredetta CIA-agent eller något och ni har löst problemet med hur fan hon ska kunna försvara sig (eller vad vet jag, gör ett spel som INTE handlar om att döda utan bara överlista eller något).

 

Många vill inte erkänna det, men sexism FINNS och frodas i dagens spelkultur. Det syns på forum, det syns i diskussioner, det syns i recensioner…men framförallt så syns det i spelen. Det är tillexempel värt att notera hur den enda spelbara kvinnliga karaktären i Heavy Rain hanteras. Hon introduceras i en scen där hon springer runt i underkläder och slåss (ehtyp) mot maskerade män som vill…ja, antingen döda henne eller våldta henne, skulle kunna gå åt båda hållen. Det visar sig sedan vara en dröm och alltså helt irrelevant för spelets story (alltså bara en ursäkt att se henne i underkläder; THANKS, OBAMA). Hennes delar av spelet är inte så mycket bättre: Man får sminka upp henne till att se lite slampig ut, göra så hon dansar sexigt för att fånga en gubbes uppmärksamhet, strippa under pistolhot, blir nästan tortyrmördad av en galen doktor och har sen sex med den manlige huvudkaraktären (well, beroende på vad man väljer). Vi kan hålla för öronen och ögonen hur mycket vi vill: INGET AV DESSA SCENARION HADE NÅGONSIN UTSPELATS MED EN MANLIG HUVUDKARAKTÄR. 

 

Sexism finns det även gott om i det hyllade Tomb Raider. Jag sa i en paragraf uppåt att Lara Croft där är ett exempel på en badass kvinnlig huvudkaraktär. Well, det är tyvärr bara sant till en viss del. Visserligen slåss hon, kauteriserar ett sår på sig själv, mördar diverse henchmen osvosv. Men hon är även den mest trasiga huvudkaraktären någonsin under spelets gång. Hon snyftar och gråter över nästan allt (visserligen en rimlig reaktion, men hade aldrig gjorts med en manlig karaktär i samma situation), hon har “Daddy Issues” så det räcker och blir över och känner hela tiden att hon måste rådfråga sin gode pappafigur om i princip varje sak hon planerar att göra…fastän hon är mer än kapabel till att göra allting själv och tänka ut det själv (återigen; har vi någonsin sett en manlig karaktär som hela tiden måste rådfråga sin mamma om hur han ska infiltrera en fiendebas och skicka iväg en räddningssignal till fastlandet, samtidigt som han snyftar och stammar ut hur rädd han är?). Att det beskrivits av spelutvecklare som ett knep för att få spelaren (läs Manlige spelaren) att vilja beskydda henne gör bara saken ännu värre och ännu mer sexistisk. Jag skulle även kunna nämna hur jävla sjukt det är att man i början av spelet måste kämpa emot en våldtäktsman, vilket även det är en grej som aldrig skulle hända en manlig karaktär i ett spel (jag är emot användandet av våldtäkt som karaktärsmotivering över lag, men ni förstår vad jag menar).

Det är alltså inte bara bristen på de spelbara kvinnorna som är problemet. Det är även hur de porträtteras i spelen. Vi måste få ett slut på porträtterandet av kvinnor som svaga, som några som måste beskyddas hit och dit, till och med när de är The Title Badass. Ge oss de självständiga, tuffa, välutvecklade (till karaktären och inte bara till de kvinnliga behagen) kvinnorna, kära spelutvecklare! Ge oss kvinnorna som inte behöver rådfråga en man, som inte behöver tröstas, som bara är där för att utföra ett uppdrag och sedan gå hem och lägga fötterna på bordet. Lyssna på era spelare! Vi VILL ha fler historier om kvinnor, som man spelar som kvinna! Omfamna det faktum att hälften av era spelare är kvinnor, ge även dem något att bita i. Låt oss få bort sexismen. Låt oss inse att kvinnor är människor de också och därför kan skrivas om som det och inte bara som boobs on legs.

 

Eller, om ni vill fortsätta med det, ge oss då lite fler sexiga karlar som behöver kramas om och tas hand om, som det är lite synd om och som kan dra på sig en mankini utan knussel när det blir dags för strid.

 

 

Sexuellt förtryck (eller Varför det inte är en upplyst grej att neka mig att suga av någon)

(DISCLAIMER: Detta är ett väldigt heteronormativt inlägg, men det blir lätt så när det handlar om en tjej som tar kuk i munnen)

I dessa dagar av killar som börjar ta åt sig av feminismen så dyker det ofta upp smärre missförstånd. Jag har under min tid på teh Interwebs, samtal med killar och diskussioner med tjejer fått se en oroväckande trend. Det är killar som kläcker ur sig olika versioner av den här tankegången:

“Jag låter inte min tjej suga av mig. Det är förtryckande gentemot henne.”

Det finns flera olika problem med detta. Jag tänker gå igenom dem punkt för punkt.

1. Sex is a two way street

Du må tro att det är en uppoffring att suga kuk, men då har du misstagit dig. Troligtvis suger inte din tjej av dig endast för din skull. Tro’t eller ej, men många tjejer ÄLSKAR att suga kuk. De känner sig inte förtryckta, tvärtom: Det kan vara en känsla av makt att få någon att skaka i hela kroppen och ge sin kille njutning. Om du däremot inte gillar att bli avsugen, eller tycker det är på något sätt obehagligt, SÄG BARA DET. Försök inte vara en hjälte eller martyr som låter henne “slippa” detta. Om du inte vill bli avsugen så kommer hon inte vilja suga av dig. Det är aldrig roligt att göra något som den andre inte är med på. Tro mig, det märks.

Jag har tidigare snackat om samtycke. Det är otroligt viktigt med kommunikation under sex och att fråga vad den andre vill. På samma sätt som man ska fråga innan man har vaginalt eller analt sex, så måste givaren fråga innan man har oralt sex och mottagaren har alltid rätt att säga nej.

2. Din kuk har ingen makt över mig.

Du må tro att det är förtryckande gentemot mig som tjej att suga av dig. Det är det bara om tvingar eller guilt trippar mig till det (ex “Men tycker du inte om mig, nu har jag gjort det skönt för dig, nu måste du göra det skönt för mig) eller om du är våldsam och gör det obekvämt för mig. Men på riktigt, då är det inte en avsugning du vill ha, då är det förnedringen du är ute efter (och förnedring under sex är inte fel, om båda parter älskar det). MEN i allmänhet. OM du ska förtrycka någon, då krävs det att du har makt över personen i fråga. Och tro mig: Din kuk kan inte förtrycka mig.

Glöm inte: Din kuk är en kroppsdel och endast en kroppsdel. Så länge den inte håller en pistol mot mitt huvud så kan den inte tvinga mig till att göra något alls.

3. Detta är en annan form av slut shaming

Du må TRO att det är förnedrande att suga kuk. Men vad du säger och vad du antyder med ett sådant antagande är båda två lika viktiga. Det du säger är att det är förnedrande. Det du antyder är då  att tjejen som gillar att suga av är en dålig person, någon som bör skämmas.  Vi måste komma förbi tanken att en tjej som uttrycker sin sexualitet är något att skämmas för. Det är ren slut shaming att komma dragande med att det är förtryckande att låta sin tjej suga kuk. För satan, vi hade en sexuell revolution för att SLIPPA tanken att en tjej är en hora från ögonblicket hon har sex för första gången. Det är inte förnedrande att låta mig göra det skönt för dig.

Så länge alla parter är med på vad som sker finns det ingen anledning till att skämmas. Sex är aldrig ett medel för förtryck, det är ett medel för njutning.

4. Oralsex är inte något extremt

Du må tro att oralsex är något som är jobbigt och “out there”. Det är det inte. Oralsex är en av de vanligaste formerna av sex, det förekommer inom nästan alla sexualiteter, vare sig du är hetero, gay eller bi. Släpp tanken på att oralsex är något som skrämmer eller gör din tjej obekväm (även om risken finns, men kommunikation kan ge klarhet i detta). Det är inte som att du ber om en Golden Shower (Google is your friend), hon kommer inte bli förvånad eller förskräckt om det är något som du vill ha. Det är troligt att hon inte alls kommer känna sig förtryckt av att du skulle gilla att hon är nere på dig. Om du kan tänka dig att gå ner på din tjej så kan hon nog tänka sig att gå ner på dig. Och om hon ber om att få göra det så, tro’t eller ej, det kan vara så att hon gillar det. OCH DET ÄR INTE SÅ KONSTIGT. Låt oss gå vidare från en syn från det konservativa 1910-talet och inse att sex inte längre är en handelsvara eller något smutsigt.

Så SNÄLLA. Om du inte gillar att bli avsugen, eller ens tanken på att tjejen gör det, säg det bara. Men lek inte martyr. Försök inte vara min hjälte. Gör inte mig till horan. Vill du inte så vill du inte, det är helt okej. Samtycke goes both ways, yo!

MEN.

Låt mig uttrycka min sexualitet hur fan jag vill. Döm inte mig för vad jag gillar, så dömer jag inte dig för vad du inte gillar.

SÅ.

Nu tar vi bort skammen från avsugningar och har bara roligt i sängen hur tusan vi vill. Deal?

Gamer Girls/Dumma bitches (eller Varför kvinnor inte är en större del av spelkulturen idag)

Jag har observerat ett intressant fenomen på Internet och bland gamers. Det är en speciell typ av dubbelbestraffning som sker kring varandet och icke-varandet av kvinnor som spelar spel. Jag vill kalla det Gamer Girl/Bitch-komplexet. De tankegångar jag stött på ser ut ungefär såhär:

Om Gamer Girls

Ughh, tjejer borde ju inte spela spel! De tjejer som spelar spel spelar ju inte egentligen! Jävla Gamer-Girls, de bara försöker få killar att gilla dem eller verka trendiga! TITTA, HON HAR SMINK PÅ SIG, HUR TUSAN KAN HON GILLA SPEL OCH BRY SIG OM SITT UTSEENDE SAMTIDIGT? Hon spelar bara CS och Gears of War, hur fan vågar hon kalla sig för gamer?!

Om Bitches som inte förstår sig på gamers
ALLTSÅ, tjejer fattar ju inte varför man vill spela spel! De bara snackar skit om gamers, kallar dem barnsliga eller töntiga eller nördar! Och om deras kille spelar spel så klagar de bara hela tiden och vill att de ska sluta och spendera tid med dem! Om de bara förstod, om de bara kunde stödja att man vill spela spel…! Så jävla hysteriska, de har mens hela bunten, kan de inte bara låta en göra vad man vill, va?!

 

Häri ligger dubbelbestraffningen. Många killar klagar på att tjejer inte spelar spel och därför inte låter dem spela så mycket de vill, för de förstår inte hur roligt det är. Dessa killar verkar drömma om att finna den där nördiga, assnygga tjejen de kan dela livet med och uppleva nya spelkonsoler och spelvärldar tillsammans med. Men när de väl hittar den där tjejen och det visar sig att hon kanske inte är intresserad…då kommer myten om “Gamer Girl” till liv och dubbelbestraffningen sker. En Gamer Girl är helt enkelt en tjej som spelar spel, men hon spelar inte för att hon vill eller tycker det är kul. Nej, nej. Hon bara POSERAR som en nörd. Ve och fasa så spelar hon inte ALLA spel, utan ett par få utvalda, mainstream-releaser.

 

Som tjej som gillar att spela spel är man ständigt under bevakning. Dels är det ens spelkunskaper som ständigt står under all kritik. Om en kille är dålig på ett spel får han höra att han är en n00bs, är kass, inte kan spela spelet. Är man dålig på ett spel som tjej, däremot, får man höra att man är dålig på grund av att man är just tjej. Detta är varför många tjejer väljer att inte avslöja vilket kön de är, så länge som det bara går. Som anonym spelare döms man för sina skills. Som kvinnlig spelare döms man för att man har en fitta. Kvinnliga spelkritiker blir hotade med våldtäkt och mord om de vågar kritisera ett spel, varesig det handlar om bristande game play eller kassa karaktärer. Deras kritik bottnar i att de inte förstår sig på spelen, för de är kvinnor och kvinnor fattar inte spel, menar arga gamers. Manliga spelkritiker…well, de får också en hel del skit, men absolut inte på samma sätt och absolut inte för att de är män. De får kritik för sina tankar: Kvinnor får kritik för sina fittor.

 

Som tjej måste man ständigt bevisa något inom spelvärlden. Säger man att man spelar spänner gamers blicken i en och kräver en utförlig lista på vad för spel man spelar, varför man gillar just det spelet, vilken karaktär man spelar som, vem som gjort spelet, vem som introducerade en till spelet, hur länge man spelat och så vidare in i absurdum. Och får man en fråga fel…BAM, du är en Gamer Girl och borde hänga dig i din garderob för att du vågade försöka “lura i” någon att du älskar något som de också älskar.

Nu måste jag disclaima lite snabbt. Jag är väl medveten om att INTE ALLA GAMERS GÖR DETTA. De allra flesta i min närhet blir bara glada när de hör att jag spelar och rekommenderar fler spel åt mig. Men när folk får vara anonyma på Internet dyker dessa destruktiva tankar kring kvinnor och spel upp. Det går inte en enda dag av utforskande på 9gags trending-sida utan att jag ser ett  elakt meme om Gamer Girls. Man kan inte läsa ett enda kommentarsfält utan att tjejer trycks ner i spelkulturen. När kvinnor försöker förklara att de inte är nöjda med spelkulturen för att den är kvinnofientlig, både i spelen och i spelarnas huvuden, så blir de utsatta för våld och hot.

 

Jag ÄLSKAR spel. Jag älskar dock inte ALLA spel, men det är det väl ingen som gör. Jag har definitivt genrer jag föredrar. Jag är en RPG-tjej, både med klassisk fantasy och JRPGs. Jag fullkomligt avgudar turn-based combat, såsom i Final Fantasy X och Persona 3, men även som i Heroes of Might and Magic. Jag älskar att göra mig en karaktär i Neverwinter Nights och levla som en galning, igen och igen, tills jag kommit på vilken konstig class/sub class jag älskar mest. Jag älskar Portal och att våndas i oändlighet när ett pussel inte går ihop i mitt huvud. Jag älskar även barnsligare spel som Rollercoaster Tycoon.

Men nästa gång jag säger att jag älskar spel, så önskar jag att jag inte skulle behöva följa upp med en sådan här lista. Och jag önskar att de som läste min lista inte genast skulle kritisera och undra varför i helvete jag inte spelar first person shooters och tänka att det är för att jag är kvinna och därför inte klarar av skjutspel (sanningen är mer att jag är lite som en chihuahua och höga ljud får mig att tappa all koncentration och springa runt i cirklar, högljutt gläfsandes och kastandes kontroller åt alla håll och kanter). Jag önskar med hela mitt hjärta att speltillverkarna skulle kunna släppa in mig och ge mig fler kvinnliga karaktärer att vilja spela som. Men innan dess måste gamers tankar kring tjejer förändras och det kan endast ske om vi släpper in fler kvinnor i spelvärldarna…och BJUDER in dem, utan att ställa en hel jävla massa orimliga krav och kritisera varenda rörelse de gör. Det krävs en attitydförändring och den måste komma snart. Nästa generation tjejer ska vara välkomna att spela vad fan de vill, när de vill, hur de vill, utan att dömas och tryckas ner av män med samma intresse.

 

Vad jag vill ha är helt enkelt en spelkultur som välkomnar alla och faktiskt VILL bli tagen på allvar, dels som en konstform och dels som en konstruktiv hobby. Vad jag inte vill ha är en klubb för pojkar som hatar tjejer som inte vill ligga med dem och som känner sig hotade av starka kvinnor i “deras” domän.

Sexualisering (eller Men det är ju lika illa åt båda hållen, juh!)

Jag tror ingen vettig människa bestrider det faktum att kvinnor är sexualiserade. Att försöka förneka det är som att försöka att bestrida att himlen är blå, bara för att den under solnedgång faktiskt har många fler färger än så. 

Men av någon anledning så kan man inte föra en diskussion om denna sexualisering utan att någon kvickt kommer och förklarar att män är ju minsann precis lika sexualiserade. Titta bara på alla underklädesreklamer, utbrister de! Titta på David Beckham där han sitter i bara kalsongerna med en stor bula därfram, titta på hans sexpack! Är inte han OCKSÅ sexualiserad, minsann?! Till detta brukar jag ha till svar att, visst är han porträtterad som sexig, men har du någonsin sett en reklam som INTE handlar om underkläder eller parfym där en man blir sexualiserad där en KVINNA är målgruppen? I något sammanhang där sex inte alls har med produkten att göra på något plan? Där han får sitta naken, bara för att straighta kvinnor/homosexuella män ska bli nöjda? Typ…mat, bilar, rakhyvlar, vitvaror, verktyg…you name it? 

Att det sker sexualisering inom media vet alla. Vi matas med bilder av perfekta människor 24/7, man kommer inte undan om man inte väljer att bosätta sig på en bergstopp utan Internet eller annan mänsklig kontakt (tills den dag de finner på ett sätt att projicera bilder på himlen Hunger Games-style, det vill säga). Men om vi ska föra argumentet att män sexualiseras precis lika mycket som kvinnor vidare till verkliga livet så faller det ännu mer platt. 

För vilken del av manskroppen kräver vi att de ska täcka upp bland folk, som inte är könsorganet? Finns det någon lag för hur en man måste klä sig bland folk (som inte finns för kvinnor)? 

Vilka kläder har de på sig, där vi ifrågasätter deras moral på grund av för mycket visad hud?

Vilka av deras kroppsdelar anses för sexiga för att kunna visas upp bland folk?

För vilka av deras kroppsdelar tillverkas det kläder med syfte att antingen smakfullt dölja eller förhöja dess sexuella laddning? 

 

Har män någonsin ombetts att byta om, för att det de har på sig är för distraherande gentemot det motsatta könet och gör dem för sexiga? 

I vilka världsreligioner finns det regler kring männens kläder, i hänsyn till deras sexualitet? För att skydda dem från kvinnors sexualitet?

Om vi levde i en värld där män var lika sexualiserade som kvinnor hade män fått tänka efter en extra gång varje gång de väljer vad de ska ha på sig. De skulle få tänka “visar den här tröjan för mycket axlar”, “kan jag verkligen HA ärmarna uppkavlade så långt, jag visar ju jättemycket underarm”. De skulle få tänka “de här jeansen gör min rumpa skitsnygg, men om jag har dem kommer jag få räkna med att ingen tar mig seriöst och att jag kommer få minst en slemmig typ efter mig idag och orkar jag hantera det just idag?”. Männen skulle leva i rädsla för att gå ut och bli sexuellt ofredade, kanske till och med våldtagna, för de hade shorts på sig och de VET ju att kvinnor tycker vader är så sjukt sexiga. Innan de gick ut på krogen skulle de vara tvungna att fråga sig om de egentligen inte borde ta på sig handskar, deras fingrar är ju faktiskt lite håriga idag och…ingen tycker ju män med hår på fingrarna är sexiga.  Innan de gick till jobbet skulle de få titta på sin skjorta och suckande inse att, jo, man KAN se en hint av axlar i den och ingen kommer ju lyssna på det viktiga mötet idag, hur väl de än håller ditt tal, hur väl de än uttrycker sig. Om män var lika sexualiserade som kvinnor skulle det finnas kläder som visade upp just de mest sexualiserade kroppsdelarna, antingen på ett stilfullt, klädsamt sätt eller ett vulgärt och man skulle se båda ändarna av detta spektrum varje gång man gick utanför dörren. Män skulle de dagar de inte känner för att bli uppmärksammade för sitt utseende dra på sig de lösaste, mest heltäckande kläderna de äger när de går och handlar, även om det är 35 grader ute. Män skulle upptäcka att det inte hjälper, för de är till den milda grad sexualiserade att det räcker att de är just män för att de ska objektifieras och visslas efter av lastbilschaufförer och juckas mot när de ser åt deras håll. 

 

Om vi levde i en värld där män var lika sexualiserade som kvinnor hade vår mediarepresentation av dem sett annorlunda ut. Avklädda män hade använts för att sälja alla produkter. Vi hade skakat på huvudet och suckat, ifrågasatt den manlige modellens intelligens där han sitter med benen lätt isär och ett tomt ansiktsuttryck ovanpå en resväska för att sälja sagda resväska. Alla reklamer på TV hade gått i slow motion, zoomat in på mannens mage, lår, axlar, armar. Zoomat in på munnen när han sensuellt äter den där hamburgaren han försöker sälja för Carl Jr medans en sexig låt spelar i bakgrunden och han kråmar sig emot en byggnadsställning i bara kalsonger. Vi hade sett mannen som passivt objekt i 90% av all reklam och som fetish-figur i de få fallen där han får vara lite mer dominant. Vi hade varje gång en reklam för underkläder eller rakhyvlar kommer på ifrågasatt om vi ser på en soft-core porrfilm eller reklam på bästa sändningstid. Om män var lika sexualiserade som kvinnor så skulle det finnas manliga motsvarigheter till Hooters i restaurangvärlden, som skulle vara exakt lika populär.

 

Sexualisering handlar inte om nakenhet. Sexualisering handlar om att ladda nakenheten eller vissa kroppsdelar med sexualitet till den milda grad att vi inte längre kan se på dem utan att direkt tänka sex på ett sätt som gör oss obekväma med att se dem. Det är kroppsdelar som i media porträtteras om och om igen i reklamer som sensuella och något vi bör attraheras av. Det är kroppsdelar som en moral byggs upp på, där vi kan utläsa saker kring personens sexualitet baserat på vad de har på sig. På kvinnor är dessa kroppsdelar tillexempel ben, mage, rumpa, bröst, läppar och hår. På män…tja. Vad säger ni? 

Om vi levde i en misshandelskultur (Eller “Men är du SÄKER på…”)

Tänk dig att du går hem ensam en sen kväll. Du har vart på krogen och haft en blöt kväll med dina vänner. Det har skrattats och skålats och sjungits och nu är det dags att dra sig. Dina vänner frågade om du ville ha sällskap på vägen, men du insisterade på att gå själv, du bor helt åt andra hållet från dem. Du har framme mobilen medan du går. Har ej uppsikt framåt, är helt fokuserad på den mjukt glödande skärmen.

Plötsligt brakar du in i någon, era axlar slår ihop hårt. Du vänder dig om för att be om ursäkt, hinner se att det är en kille du vagt känner igen från området.

Innan du hinner säga något alls klipper killen till dig rakt i ansiktet, träffar ditt kindben med hårda knogar. Kraften i slaget, tillsammans med alkoholen får dig att ramla handlöst till marken. Innan du hinner blinka har killen sparkat dig i magen så hårt han bara kan. Han svär åt dig, skriker så det ekar över gatorna att du borde för fan ha sett dig för. Han stampar sönder din telefon och spottar på dig där du ligger och kvider på marken innan han går därifrån.

Djupt skakad rafsar du åt dig bitarna av din mobil och tar dig på något sätt hem. Du låser dörren med både lås och kedja, känner dig ändå inte trygg. Du stapplar till frysen, tar fram lite is och håller mot ditt bultande ansikte, tills svullnaden lägger sig. Tvättar sedan ansiktet, tar en varm, lång dusch för att lugna ner dig. Du går och lägger dig, trött och mörbultad.

Du somnar tillslut i småtimmarna, sover oroligt.

Nästa dag går du till polisen. Du pratar med en polis och förklarar vad som har hänt. Omedelbart möts du av misstro.

“Du var full alltså? Hur mycket hade du druckit?”
“Är du HELT säker på att du inte provocerade honom på något sätt? Tittade du konstigt på honom? Du vet hur kort stubin vissa har, man får vara försiktig.”
“Men du vet vem det är alltså? Du kanske ska ringa på och ta en kopp kaffe med honom, så kan ni prata ut.”
“Om du går hem ensam om natten, då är det inte så konstigt att någon tar chansen att mucka gräl, vetdu. Du borde haft en vän med dig. Kanske bra att tänka på till nästa gång.”
“Försökte du ta dig därifrån när han slog dig? Nähej, du låg bara där…jag förstår.”
“Kan du med säkerhet säga att det var den killen? Det var ju mörkt, du kan ha tagit miste. Vi vill ju inte anklaga fel kille här, en anmälan om misshandel är allvarligt.”
“Har du vart i slagsmål förut…?”

Tillslut, efter många frågor du inte känner du har bra svar på, tar ändå polisen emot din anmälan. Du går därifrån med en tung känsla i magen. En känsla av att du precis gjort något fel. En känsla som förstärks av dina vänners reaktioner.

“Han kanske bara reagerade, du gick ju faktiskt in i honom först.”
“Men det ser ju inte så farligt ut, SÅ hårt kan han ju inte slagit till dig? Du är ju knappt blå alls i ansiktet!”
“Alltså, jag känner honom och han är inte alls typen som bara slår till någon. Han är jätteschysst.”
“KLART JAG TROR DIG! Men…du verkar ju liksom helt okej, ska man inte vara helt psycho och halvdöd efter man blivit misshandlad? Du gick ju liksom direkt hem och bara somnade…”
“Finns ju folk som bara anmäler för att jävlas. MEH, säger inte att DU skulle göra det! Menar bara att det händer och man får tänka på det!”
“Men alltså…såg det ut som du ville slåss? Vissa tycker ju sådant är kul på fyllan, han kanske trodde du ville slåss?”

Du hör aldrig tillbaka från polisen om din anmälan.

Kan man våldta någon när man är omedveten om att man gör det? (Eller “Men jag var ju OCKSÅ full!”)

När man diskuterar våldtäkt så dyker det automatiskt upp diskussioner kring vad som kan räknas till våldtäkt. Här måste man ta till sig två olika definitioner: När är det lagligen en våldtäkt och När har man gått över en gräns som kränker din partner.

Den juridiska definitionen av våldtäkt är idag:

“Våldtäkt är ett av de allvarligaste sexualbrotten. Den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den sexuella handlingen kan vara samlag, men också andra sexuella handlingar som på grund av tvång eller andra omständigheter är allvarligt kränkande kan leda till att en person döms för våldtäkt. Den som utnyttjar någon som sover, är medvetslös, berusad eller påverkad av annan drog, psykiskt störd, sjuk eller på annat sätt är i särskilt utsatt situation döms också för våldtäkt.” // Från polisens hemsida kring sexualbrott.

Sedan kommer sexuellt tvång:

“Sexuellt tvång är när någon genom tvång har genomfört en sexuell handling. Någon kan dömas för sexuellt tvång om den sexuella handlingen inte är allvarligt kränkande. Är handlingen allvarligt kränkande är det en våldtäkt.

Straffet för sexuellt tvång är fängelse i högst två år. För grovt sexuellt tvång är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.” // Från polisens hemsida kring sexualbrott.

Sexuellt tvång är alltså det man kan dömas för, om den sexuella handlingen man utsatts för inte är allvarligt kränkande. Den här bedömningen kan bli en egen text i sig, så jag tänker inte ens gå in på de nyanser som sker här. (Liksom, hur dåligt måste man må för att få bedömas som allvarligt kränkt?)

Nej, det jag vill diskutera i detta inlägg är vad som händer när någon blir våldtagen av någon som är onykter.

För att bli dömd för våldtäkt måste man ha haft ett uppsåt att våldta. Detta är något som friar en hel del från brottet, då de kan säga att de inte förstod att personen de våldtog inte ville ha sex med dem och därför kan de inte dömas för våldtäkt. Här skulle en lag kring samtycke kunna förändra detta, då man istället måste kunna påvisa vad som fick en att tro att personen i fråga VILLE ha sex, snarare än att personen i fråga INTE ville det. Bevisbördan flyttas inte, men försvaret att säga att man inte förstod att den andre inte ville kommer kunna ifrågasättas på ett helt annat sätt.

Men vad händer då om den som våldtar är onykter? Jag har hört flera som tycker att om man våldtar någon på fyllan så borde man inte kunna dömas för våldtäkt: Man var ju inte medveten och om man kan dömas för våldtäkt för att ha legat med någon som är onykter, så borde man väl rimligtvis inte kunna dömas för att ha våldtagit? Om man blev så full att man inte ens minns vad som hände, då kan man väl inte dömas?

De som kör med denna fantastiska logik. Jag vill att ni betänker detta:
Borde vi sluta döma folk för rattfylla, om de råkar köra på någon? Ska vi ta bort deras skyldighet till vållande till annans död eller kroppsskada? Om de inte minns att de körde på någon, ska de helt frias från brottet? (Till och med rattfyllan: De hade ju inte uppsåt att köra full, det råkade bara bli så på grund av taskigt omdöme)
Borde vi även sluta döma folk för misshandel, om de spöat upp någon utanför krogen efter en våt kväll?
Eller sluta döma folk för dråp, om de i ett fylleslagsmål dödar någon?

Fylla får ALDRIG bli en ursäkt för ett brott. Förmildrande omständighet? Eventuellt. Det är därför vi har olika grader i vissa våldsbrott, exempelvis mord, dråp och vållande till annans död. Men vi KAN inte helt omyndigförklara folk som blir fulla och utför brott. Om du blir såpass full att du tar till våld och skadar någon, då är det DITT ansvar och du får stå för konsekvenserna (nej, det betyder inte att en full tjej som blir våldtagen får stå sitt kast: Att bli utsatt för brott och utsätta någon annan för brott är helt skilda saker).

Om du är rädd att du ska “råka” våldta någon på fyllan, bli inte såpass full att du inte kan hindra dig själv i känsliga situationer. Fyllesex är allmänt en ganska dålig idé, då det är såpass mycket svårare att känna av gränser när man är full, både sina egna och andras.

Juridiskt sett måste det finnas ett uppsåt bakom en våldtäkt. Juridiskt sett kan du inte våldta någon, om du var såpass full att du bara “råkade” ligga med någon som inte ville. Juridiskt sett är det problematiskt att döma någon för ett brott de inte ens minns och inte bevisligen hade uppsåt för.

Men du kan definitivt ha sex med någon på fyllan som inte vill och tvinga dem till något de inte är bekväma med. Och det är något vi alla måste försöka undvika och inte bara bortförklara med att man ibland gör dumma saker på fyllan. Så, för att göra en enkel förklaring:

Dum sak man gör på fyllan: Bestämma sig för att fyllemessa ett ex/ Äta den där gröna grejen du hittade under soffan för du var hungrig.

Inte dum sak man gör på fyllan: Ligger med någon som inte vill och sårar dem för livet.

Representationen av kvinnliga spelbara karaktärer (eller vart är den kvinnliga gangstern i GTA?)

Jag är en sådan där. En sådan där som älskar att spela spel. Jag erkänner villigt att jag en solig dag hellre sitter och grind-ar en karaktär i Neverwinter Nights för femtonde gången för att pröva en ny class/subclass än går ut och lägger mig i solen, eller sitter och snackar högt med Wheatley i Portal 2 när jag spelar om det för femte gången.

Därför är det så extremt sorgligt att det finns så få bra, intressanta, SPELBARA kvinnliga karaktärer i dagens spelindustri. Jag säger inte att de inte FINNS spel med ascoola kvinnliga, spelbara huvudkaraktärer (Chell i Portal, Rikku, Lulu och Yuna i FFX, en ytterst kort stund Ellie i Last of Us). Jag säger bara att de är alldeles för få, framförallt i de stora releaserna. Jag saknar även kvinnliga sidokaraktärer i spel som inte blir kidnappade, mördade “cause plot said so” eller undanstuvade till att vara en femton minuter lång side quest för den macho huvudkaraktären att ligga med (se  Super Mario, God of War och Sleeping Dogs för alla tre av dessa fack).

OCH FÖR DEN DELEN: VART ÄR DE KVINNLIGA SKURKARNA?

Kvinnliga karaktärer man kan spela som finns mestadels i RPGs, där man själv kan välja vilket kön och utseende ens karaktär ska ha. Men det räcker inte för mig. Varför ska mannen prompt vara normen, för 90% av spelen som kommer ut? Vart är de kvinnliga karaktärerna som default, som man måste spela som för att historien ska gå ihop? Är det bara så att de som skriver story line till spel  inte kan skriva bra kvinnliga karaktärer och därför inte kan hitta på bra historier kring kvinnor? Och om det är så, varför inte typ…jag vet inte. Anställa fler kvinnor, så de kan representera den kvinnliga synvinkeln på en kvinnlig karaktär istället? Jag lovar att om man involverar den kvinnliga synen, så kommer bättre kvinnliga karaktärer kunna skapas, för om man involverar båda könen i skapandet så fastnar inte blicken i spelen på hur männen ser på kvinnan. Fokus flyttas ifrån karaktären som ett åtråvärt objekt som männen vill ha, och blir istället en karaktär som en historia kan byggas kring och som man vill spela som och veta mer om. Som tjej blir det för mig otroligt mycket roligare att spela ett spel (eller se på en film eller läsa en bok för den delen)  med en kvinnlig karaktär, som faktiskt är en karaktär och inte en schablon för olika fetischer eller manligt heterosexuellt begär (typ Lara Croft, Bayonetta och andra spel där brösten kommer i fokus).

Det går framåt, det får jag medge. Tillexempel Mass Effect gav valet kvinnlig huvudkaraktär, de gav henne till och med ett eget omslag på spelet (om man vände på framsidan själv: Mannen är fortfarande norm och därmed basta, hörreni). Men vart finns tillexempel den spelbara kvinnliga gangstern i GTA? Skulle det inte vara ascoolt att ha en tuff brud som tar sig ann gatorna och skurklivet (och innan argumentet “meh, det är inte realistiskt, killar är starkare än tjejer, hon skulle aldrig klara sig”: 1. herregud, har man en pistol spelar det väl ingen roll om man har penis eller vagina och 2. Det är ett spel, inte en historisk roman och 3. Det funkar bra i Mass Effect, I say no more.)?

Man hör ofta ifrån spelbranschens håll att det ser ut som det gör på grund av att det är mestadels killar som spelar spel. Men på något vänster missar de att självransaka och fråga sig “Varför ser det ut så att mestadels killar spelar” och “Vad kan vi göra för att bjuda in de tjejer som så gärna vill spela de också, och hur gör vi spel attraktiva för dem?”. Ett steg i rätt riktning är de kvinnliga karaktärerna. För tro mig, tjejer trivs mycket bättre i ett forum där de respekteras och inte endast involveras för att ses på, åtrås eller vara dö in Cut Scene.

Så. Det där med samtycke.

Det verkar råda en hel del förvirring kring uttrycket. Till höger och vänster hör man det talas om att samtycke innebär något slags kontrakt innan man har sex, där båda parter skriver på att de är villiga till akten och som sedan är bindande och är det bevis som ska uppbringas i rättssalen, om man inte ska dömas för våldtäkt av en tjej som verkade vilja ligga och sedan bara skrek våldtäkt efteråt när hon ångrat sig.

Njae, riktigt så komplicerat är det inte. Samtycke handlar inte om något slags lagligt avtal. Samtycke är att respektera sin partner, ta sig tiden att stanna upp och kolla efter om de faktiskt vill ha sex med dig. Upprepade gånger. För att verkligen vara säker på att denne partner är villig, ivrig och helt med på vad det är som kommer hända. Det är att kunna ta ett nej, kunna läsa kroppsspråk, kunna se om din partner är bekväm och 100% involverad.

SAMTYCKE HANDLAR INTE OM ATT FÖRSÖKA SÄTTA DIT NÅGON FÖR VÅLDTÄKT. SAMTYCKE HANDLAR OM ATT SE TILL ATT DEN DU LIGGER MED VILL LIGGA MED DIG.

Laci Green (grundare av Youtube-kanalen Sex+, feminist och sexualutbildare) har gjort en video som på ett väldigt pedagogiskt sätt förklarar just vad samtycke går ut på. Hon visar upp hur man kan läsa sin partner, både till om de vill eller inte vill ha sex, på hur man kan fråga och hur man ABSOLUT INTE frågar efter samtycke. Hon tar även upp när man KAN få samtycke från någon och i vilka situationer det absolut inte går. Om ni har en vän som inte riktigt verkar förstå det här med samtycke, visa dem den här videon och låt dem insupa budskapet.

“Men det ändrar sig säkert sen!” (eller Konsten att “fråga” om man planerar att skaffa barn)

Så jag är väldigt öppen med att jag inte tycker om barn. Jag ser på barn och tycker visserligen de är rätt så söta ibland, men när andra    diskuterar hur många barn de vill ha, vad de ska heta och hur de ska uppfostras, så är det största jag ser i min framtid en katt (som för övrigt ska heta Sture-Nisse, med smeknamnet Flupp). Jag ser inga problem med att inte skaffa barn. Jag ser heller inga problem med att skaffa barn, jag kan förstå att det kan kännas bra, att det kan vara något som gör någons liv komplett. 

MEN. 

Men. Det finns ett stort problem att vara öppen med att man inte vill skaffa barn. 

Jag har vart i diverse diskussioner kring varandet och icke varandet med att skaffa barn. Jag har vänner som är i alla läger: Vill ha barn, vill ha barn men inte nu, vill kanske ha barn i framtiden men känns inte så nu. Jag är dock ganska ensam i att väldigt bestämt veta att jag inte vill ha barn. Och nu kommer vi till problemet. För så här ser den diskussionen ut med 99.9% av de jag talar med.

Person X: Så när skulle du kunna tänka dig att skaffa barn?
Jag: Jag vill inte ha barn. Jag ser inte barn i min framtid.
Person X: Åh, men det kommer ändra sig, vetdu, om ett par år så kommer klockan ticka för dig också!
Jag: Jag tror inte det, jag är inte bekväm med barn, jag har verkligen ingen önskan att skaffa barn. 
Person X: Åååh, men du vet, det är helt annorlunda när du har EGNA barn, dem kommer du älska! 
Jag: Men jag VILL inte ha barn. 
Person X: Inte NU, nej…

Och så vidare i all oändlighet. 

Jag vet att de menar väl. Jag vet att de bara är uppslukade av sin egen kärlek för barn, sin egen stora önskan och känsla att barn är det bästa som finns och de bara vill att jag ska uppleva det också. Det de inte inser är hur jävla förolämpande det är, att ständigt få höra att ens egna känsla eller framtidssyn är fel. Att det är något fel på att inte se barn i sin framtid, att det är något som jag kommer växa ur. Även OM det var något som kommer ändra sig i framtiden, varför är det så otroligt viktigt att poängtera det NU, när min känsla FAKTISKT ÄR ATT JAG INTE VILL HA BARN? 

Någon gång…någon gång skulle jag önska att det där samtalet utspelade sig såhär: 
Person X: Så…barn? 
Jag: Jag vill inte ha barn. 
Person X: Okej! Förresten, varför ska din katt heta Flupp? 

Bara någon gång skulle jag vilja att någon insåg, hur irriterande det är att behöva argumentera för varför man inte vill ha barn. Det ÄR inte en så stor grej att inte vilja ha barn. Det finns massor av annat jag hellre vill göra med min framtid, än att skaffa barn. Jag vill hellre resa jorden runt, se en vulkan, skriva en bok, hålla föredrag kring feminism på högstadier och gymnasier, läsa alla Stephen King-böcker som finns (kommer ju aldrig hinna ikapp såsom den karln skriver) eller åka alla berg-och-dalbanor i världen. Det finns så mycket jag hellre gör än skaffar barn. 

Jag tänker ge er, kära läsare, en övning att pröva på själva. Om ni är i en situation där ni pratar med någon om barn och de säger “Jag vill inte ha barn”. Pröva att bara säga “Okej.” Sluta ifrågasätt. Bara ta ett svar, nicka och låt det vara. Jag tror att många fler än jag som inte vill ha barn skulle få tårar i ögonen av lycka, om vi bara för en gångs skull fick säga som det är och slippa den där känslan av att Person X vet bättre hur man vill forma sitt eget liv. 

Jag vill inte ha barn. Och så är det med den saken. 

Första blogginlägget (eller konsten att skapa blogg istället för att plugga)

Hejsan och välkommen!

Idag, just idag, fick jag den ack så fina komplimangen “Alltså, om du hade en blogg hade jag ju lätt följt den”. Och just därför skapade jag en, samt för att jag skriver alldeles för mycket arga feministiska poster på facebook och har en naggande känsla att min vänlista kommer att långsamt smalna av om jag inte gör något åt saken.

Så därför skapade jag denna blogg. Det kommer vara min dumpningsplats för tankar kring feminism, orättvisor, sådant som gör mig förbannad och en hel massa annat. Jag vill gärna föra in lite nörderier också, såsom det står i min header, samt en jävla massa humor (för att få folk att skratta är min luft och mitt vatten här i livet).

Jag hoppas kunna informera, konfundera och inspirera, samt skapa givande och konstruktiva diskussioner, då det inte finns något bättre i livet än att diskutera med någon som är lika passionerad som en själv i ett ämne.

Hur många gånger bloggen uppdateras i veckan/månaden/om året beror helt på hur ofta jag behöver ventilera (och med tanke på det faktum att jag kände mig tvungen att skapa en blogg för att inte irritera min vänskapskrets…ja, då blir det nog en del inlägg här.)

Så. Feminism. Nörderier. Humor. Tankeställare. Där har vi temat.

På återseende!